söndag 16 december 2012

Dadaismen

Dadaismen var en nyskapande proteströrelse inom modernistisk konst- och litteratur som uppstod i början av 1900-talet, under första världskriget. Dadaisterna var mot kriget och samhället som orsakat det, samt mot allt det gamla traditionella, mot allt som stavades förnuftigt och mot allt som var logiskt.

Själva ordet "dada" är i sig en protest då det inte betyder någonting, även om det spekulerats i att ordet betyder häst eller gunghäst på franskt barnspråk. Det handlade om att göra tvärtemot vad det hade gjorts tidigare. Således byggde både den dadaistiska konsten och litteraturen på slumpmässighet, de förkastade alla gamla genomtänkta regler. En teknik kallad collagedikten skapades av dadaisterna, det var en slags kombination av en dikt och ett bildcollage. Diktarna tog också slumpmässigt valda ord ur en tidskrift och klistrade ihop de till en dikt. De skapade även ljuddikter utan riktiga ord, med enbart bokstavskombinationer som skapade en viss klang eller rytm, vilket var det viktigaste i dikterna och kom likaså att bli det inom musiken.


Litteratur

1916 startade en grupp poeter, med Hugo Ball i spetsen, ett dadaistiskt café i Spiegelgass i Zürich, vid namn Cabaret Voltaire". De andra aktiva besökarna på caféet var bl.a. Tristan Tzara och Hans Arp som bl.a. var dadaistiska poeter. Avsikterna med caféet beskriver Ball med dessa ord: "Det är nödvändigt att klargöra avsikterna med denna kabaré. Dess syfte är att påminna världen om att det finns människor med fria sinnen - bortom krig och nationalism - som lever för andra ideal." Detta betyder att caféet var en mötesplats för de som hade tröttnat på de gamla stela reglerna och synen på hur man skulle skapa. Det neutrala Schweiz blev samlingsplatsen för de som ville ha en nytt samhälle. 

På caféet skriver de ett manifest där de protesterar mot i princip allt; mot samhället, mot den tidigare litteraturen, mot tidigare -ismer, mot allt det gamla accepterade och traditionella. Det var aldrig det estetiska idealen som höll verksamheten samman, istället var det deras gemensamma var ställningstagandet mot samhället och kriget, där de dödade utan mening. Dadaisterna tog avstånd från både det "sunda förnuftet" och logiken, de ideal som samhället högt ärade.

Detta visar enligt mig att det aldrig bara var det estetiska som var viktigt för de olika skaparna. De hade helt olika tolkningar men ändå gemensamma inriktningar. Från utsidan såg det ut som att dadaisterna bara protesterade mot idealen inom konst, musik och litteratur. Det som upprörde de mest var dock hur samhället såg ut och agerade. Även jag trodde först att det bara var det estetiska de protesterade mot, det såg ut som att de endast gjorde uppror mot det. I själva verket var det större har jag lärt mig, det var världen och samhället som gjorde att de uttryckte sig, och därigenom gjorde dem det på sitt vis. Av detta skäl var det inom de estetiska upproret skedde, de förkastade de gamla metoderna och alla ideal. Dadaisterna visade på det sättet att de inte accepterade samhället som det såg ut på den tiden, med stränga regler och ett krig som pågick helt i onödan. Kriget var en tävling om vem som hade kommit längst i den tekniska utvecklingen, flera miljoner soldater och oskyldiga människor dödades i onödan, för att de olika imperierna ville bevisa sin storhet. Det skapade dock bara mer konflikter än det var i världen innan krigets start. Efter kriget spred sig dadaisterna från Cabaret Voltaire ut i världen och spred de dadaistiska idéerna i bl.a. Frankrike och USA.


Jag anser att Hugo Balls tankar och idéer både finns och inte finns kvar idag. Jag tänker hippie när jag tänker på människor med fria sinnen. Fria från allt vad omvärldens tänk och värderingar. Majoriteten människor idag har svårt att släppa på sina psykiska spärrar för att vara utanför det "normala", de lever för att uppfylla samhällets ideal. Ifall människorna idag hade fått några lektioner av Ball och hans kompanjoner tvivlar jag på att de inte hade tänkt om, blivit mer öppensinnade samt mottagliga för mer abnormala idéer och levnadssätt etc. Hade Cabaret Voltaire existerat idag skulle vi påminnas om det faktum att vi faktiskt kan leva med öppna sinnen för andra ideal än de samhället skapar. Politik och samhällsfrågor är inte alltid de viktigaste, vi bör leva livet och vara öppen för nya intryck och förändringar, jag anser att vi måste uppleva för att lära oss och se världen ur nya perspektiv. Även om de gemensamma motsättningarna samhället var det som höll Balls rörelse sammanhållen, så uttryckte de sig estetisk som uppror mot samhället. Jag vill å andra sidan påpeka att samhället är viktigt, men vi bör tänka steget längre och våga vara annorlunda. Det hade vi kunnat lära oss av Hugo Ball.



Hugo Ball när han han framförde ljuddikter,
t.ex. Karawane på Cabaret Voltaire 1916.

Nedan ser ni ljuddikten Karawane av Hugo Ball. Den ingick i hans egna påhittade genre: Vers ohne Worte, vilket betyder vers utan ord. Hans poesi byggde på diffusa språkljud. Rytmen, hur det hela lät och framfördes var det viktiga. Bilden ovan föreställer Ball när han i pappkostym bestående av glänsande blå cylindrar framförde några av hans ljuddikter på Cabaret Voltaire. Han kunde knappt röra sig och blev därför buren upp och ner från scenen, den enorma kragen flaxade som vingar när han rörde på sig. När han började läsa Karawane ändrade han helt röstläge, det lät som att han högtidligt predikade på ett språk ingen hört förr. När han predikat klart släcktes hela lokalen ned medan Ball bars av scenen. Denna händelse har i efterhand setts som den dadaistiska ljudpoesins födelse.





Konst
Det finns oerhört mycket man kan säga om dadaistisk konst, jag har dock valt att fokusera på en konstnär som fascinerar och inspirerar mig. Det krävdes inte mycket för att provocera inom konsten, det fanns många konstnärer som på olika sätt provocerade och skapade konst enligt det typiskt dadaistiska jag har förklarat ovan. Man kan enkelt säga att de förlöjligade samhällets konventionella uppfattningar av vad som var god smak.



Marcel Duchamp från USA gjorde konstverk av redan existerande saker, så kallade "ready-mades"; när man tar ett föremål som redan finns och gör det till konst. Han använde bl.a. flaskställ, cykelhjul och andra vardagliga ting, ställde ut dessa på konstutställningar i nya tappningar signerade av honom själv. Dock ställde han inte ut sakerna som folket var vana vid att se dem, utan han vände t.ex. en urinoar och kallade den Fountain (år 1919), som ser ni på bilden ovan. År 2005 utsågs Fountain till världens viktigaste konstverk av 500 konstexperter från olika delar av världen. Allt detta var till en början en helt ny uppfattning om vad som egentligen var konst. Duchamp hånade dessutom Leonardo da Vinci genom att göra en reproduktion av  hans världsberömda konstverk Mona Lisa. Han satte både mustascher och skägg på på Mona Lisa, samt kallade det nya verket L.H.O.O.Q. vilket ungefärligt betyder fransk fräckis.

I Sverige märktes knappt dadaismen av. Man kan generellt säga att modernismen bröt ut i Sverige först efter andra världskriget, således drygt 30 år efter att den tog sin början i Tyskland. En man vid namn Henri Matisse gjorde Sverige modernistiskt då han i Paris undervisade 40 konstnärer, bl.a. paret Hjertén-Grünewald som senare ställde ut sin modernistiska konst tillsammans. Sigrid Hjertén blev kritiserad för sin koloristiska konst och fick kommentarer som "ser ut att äga en pervers längtan efter vanskapligheter". Hennes konstverk "den röda rullgardinen" är en av de banbrytande målningar som än idag porträtterar något tabu. Hennes konst är känd för de psykologiskt komplexa motiven kombinerat med en väldigt modern färgsättning. Enligt mig var hon fantastisk som vågade sticka ut ordentligt. Hon var mor, hustru och yrkeskvinna samtidigt som hon var modernist, vilket fick följderna att hon inte direkt var populär till en början då hon gick emot det samhället ansåg acceptabelt för en kvinna. Dock fick hon aldrig riktig hyllning, 1936 fick hon sin första egna utställning men det var försent, för hon ansågs psykiskt sjuk och lobotomerades efter en tid på mentalsjukhus år 1948.


Främlingar, 1913-1914
Den röda rullgardinen, 1916 - Sigrid Hjertén

Det dadaisterna startade inom konsten lever enligt mig kvar än idag. Det är inte nödvändigt att skapa konst och poesi med baktankar, det kan vara slumpen som skapar och det kan vara totalt meningslöst. Samma konstverk kan vara förnuftigt ur din synvinkel och det kan även få en mening efter skapandet, trots att det inte hade det från början. Jag fascineras av Ball och Duchamp, då de vågade ta det stora första steget ut ur mängden. Att de tog det första steget mot en annan värld, en värld mot kriget och mot allt vad det gamla samhället innebar. Det irriterar mig däremot att kvinnorna aldrig fick ta plats i världen. Det finns hur många duktiga kvinnor som helst, men det enda de får göra är att passa barnen och sköta hushållet. Det glädjer mig därför att Sigrid Hjertén har blivit uppmärksammad mer på senare år i Sverige, jag är säker på att hon är stolt över vad hon lyckas åstadkomma, även då det är efter hennes död. Hon har varit med på utställningar i kampen för feminism vilket visar att hon gjorde något stort.


Dadaismen var inte så mycket mer än provokativ, därför lämnades den av anhängarna i början av 1920-talet, de bildade istället en mer påtaglig modernistisk rörelse, surrealismen, som ni kommer att få veta mer om snart. Håll tillgodo!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar